Lite läsglädje i helgen

Ibland snubblar man på artiklar som är riktigt bra. Sådana där som man inte vill sluta läsa och eftersom jag inte kommer på något jag kan skriva om idag så tänkte jag tipsa om fyra sådana som har dykt upp den här veckan.

Utöver detta så ska jag plocka upp senaste The Economist idag som har en stor artikelserie om de nordiska länderna och dess framgångar. Dessutom hade ett nytt nummer av The Magazine kommit i veckan och jag måste komma ikapp att läsa Wired på min iPad. Det kommer bli en bra läshelg det här känner jag på mig.

Två år i Stockholm

Det är fjärde gången jag bor i Stockholm i mitt liv. Jag är född här men har hoppat fram och tillbaka och har inte återkommit till samma vädersträck någon gång när jag flyttat tillbaka. Jag har i princip bott överallt i stan och i samtliga förortssträckor. Alltifrån Täby till Haninge, via Kista och Ekerö till Nacka och Stureby. Jag skrev lite om rotlöshet för några dagar sedan och det är väl någonstans här det landar. Förutom Stockholm har jag även bott i Halmstad, Malmö, Lund och Avesta. Och ofta på flera ställen i varje utav dessa städer också. Någon gång räknade jag ut att jag gått i samma klass som runt 300 personer redan innan jag hade gått ut högstadiet. Jag har dessutom nästan ett minne till alla dessa personer på något sätt. Det har varit en lärdom i hur man lär känna nya människor och kommer i kontakt med nya grupper snabbt. Egentligen borde jag nog ha blivit beteendevetare istället för internet-nisse men jag trivs ändå med valet av inriktning.

Idag är det exakt två år sen jag packade den där kabinväskan, låste dörren till lägenheten i Malmö och flög upp till Stockholm med Malmö Aviation för att stanna ett par dagar. Jag hade precis slutat på jobbet och ville ha några dagar i min gamla älskade hemstad för att fundera på vad jag skulle göra. Jag tycker inte om att citera låttexter, speciellt inte när jag skriver men mitt liv i Malmö den sista perioden var lite som i Timbuktus låt Fallskärm där han rappar fram orden

Fan vad jag har gått lös, varit hopplös
Varit en millimeter från förfall
Sprungit som en halvdöd genom Malmö
Känns som jag gått under överallt
Kanske var det tur, att jag föll så djupt
För det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

Det var dags att göra något nytt och jag bokade in ett 30-tal möten med människor jag känner, beundrar och tycker i Stockholm om för att fråga dem vad de tyckte att jag skulle göra med livet. Eftersom jag bara skulle stanna ett par dagar så bodde jag hemma hos Calle men efter sju veckor så hade jag börjat på ett nytt jobb och han hade börjat tröttna på att jag ockuperade hans soffa. Jag flyttade med min kabinväska till en lägenhet på Götgatan och trivdes bra. Det var mitt på söder, så här centralt hade jag aldrig bott förut. Där bodde jag i ungefär 2 månader tills jag hittade ett andrahandskontrakt i Abrahamsberg i Bromma dit jag lyckades flytta med hjälp av tunnelbanan.

I mitten av flyttandet så träffar jag fantastiska Charlotta och efter ett par månader, i juni 2011 kommer det upp en lägenhet på Stockholm stads bostadsförmedling som jag tycker verkar intressant. Det är mitt i sommaren så ganska få människor kollar på boende just under denna period. Jag bokar in mig för att se på lägenheten efter lite tjat av min kollega Jens och jag ligger på en bra placering. När jag är på väg mot visningen av lägenheten så inser jag att jag har tagit fel på dagen. Visningen var två dagar före och jag hade 25 minuter på mig att tacka ja ifall jag ville ha den. Jens säger till mig att göra det med orden ”Vad kan egentligen gå fel?” och det enda jag tänker på att mina 9 års köande i en omöjlig bostadskö kan försvinna men jag gör det i alla fall. YOLO!

Självklart så hamnade jag på förstaplats och de ringer mig en timma efter att jag tackat ja till lägenheten och säger ”Grattis! Du har fått förstahandskontrakt på lägenheten – vill du ha den?”. Med lite frågor om jag får se den först eller inte så visar det sig att det fick jag ju inte, den var ju redan visad. Kommer jag förlora köplatsen? Ja, det kommer jag ju självklart. Men jag tackar ja i alla fall. YOLO!

nycklarEn vecka senare är jag på deras kontor på Sveavägen, skriver på papper för lägenheten och får nycklarna i min hand. Jag har nu en lägenhet i utkanten på Kungsholmen, i Fredhäll, precis ovanför en av Sveriges största motorvägar som jag inte har sett. Den kan vara nedgången, sliten, låta extremt mycket från Essingeleden och vara precis det jag inte vill att den ska vara. Dessutom måste ju något vara extra fuffens eftersom man aldrig hört en enda person som lyckats på ett förstahandskontrakt via Stockholm stads bostadsförmedling och det är ju i princip omöjligt att få tag på ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag tar med mig Dominique för att kolla på lägenheten första gången. Jag skakar när jag öppnar dörren första gången och är allmänt rädd för att det ska vara det sämsta valet jag gjort i mitt liv så här långt, att tacka ja till en lägenhet jag inte tycker om och inte ha en möjlighet att få tillbaka mina nio års köande. Det vi märker när vi kommer in är att det inte alls är något fel på lägenheten. Jag letar och letar men hittar inget. Däremot står det en stor öppen spis i vardagsrummet som jag inte fått någon information om att den fanns men det var ju mest positivt (om jag nu någonsin får den att fungera utan att det röker in tack vare att en hantverkare råkat tappa ner en tegelsten i skorstenen när hen renoverade taket).

Jag trivs här än idag och är glad att Jens sa till mig att tacka ja till lägenheten trots att jag inte hade sett den. Den 5 juli 2011 flyttade jag in – lite drygt 6 månader efter det att jag tog flyget upp till Stockholm. Då hade jag också lite mer än en kabinväska och hade även köpt ett matbord och stolar och har fått ett startkit med bestick och tallrikar från IKEA av jobbet. Jag behöver dock införskaffa en säng, en lampa så att jag ser något och ett nattduksbord. Det får räcka tänkte jag och kommer ifrån IKEA med tre stora vagnar med prylar som jag får hemkörda av personalen på IKEA. Det är allt ifrån speglar till badrumsmatta, till köksprylar till ja allt som man behöver i ett hem.

Under tiden före jag flyttade in hit bodde jag mycket hos Charlotta och bara ett fåtal dagar i den ensamma lägenheten i Abrahamsberg och tänkte som jag alltid tidigare har tänkt. Att hemmet är en plats man lastar av saker på för att gå någon annanstans för att göra något. För det är ju så jag alltid har tänkt. Hemmet är ju faktiskt bara temporärt och lägga ner kärlek på ett hem verkar ju onödigt när man ändå ska flytta därifrån. När jag väl flyttade in här så ändrades den tanken och även fast jag långt ifrån alltid är hemma så trivs jag bra med att vara hemma för första gången i mitt liv. Vi gör under den här perioden vår första gemensamma resa vilket bär av till London och Charlotta hoppar av planet i mellanlandningen från Chicago och jag möter upp henne på någon obskyr tågstation i London. Riktigt bra dagar vilket betydde att allt blev lite mer på riktigt än vad det var förut.

Jag jobbar vidare på jobbet jag har under hösten och åker ner och hämtar mina sista tillhörigheter i Malmö först i oktober 2011, alltså dryga 9 månader efter jag åkte upp. Sen någon gång kring julen 2011 så börjar Charlotta flytta över mer och mer saker hit till lägenheten i Fredhäll. Hon bor kvar i sin lilla enrummare i Vasastan fortfarande men det börjar bli lite litet och hon bor ändå mer och mer här. Det blev helt enkelt både lättare, bättre och mer trivsamt att flytta in. Dock tog det ytterligare ett par månader innan det blev officiellt och hon bytte officiellt adress till den här i april 2012.

Någonstans mitt i det här så åker jag till SXSW i Austin och går på bra sessioner om framtiden och lyssnar på bra band och artister från världen över. Jag träffar Johan där och pratar mycket om entreprenörskap och hur man vågar släppa tryggheten till fördel för att göra det man brinner för. Hur man vågar släppa den där hävstången man håller kvar i trots att man bara har centimeter kvar till marken för att göra något eget. Både konferensen, musikfestivalen och samtalen var också höjdpunkter för 2012.

Jag trivs ändå ganska bra med min situation trots att jag inte vågar satsa på min dröm. Jag hinner träffa så mycket folk jag kan när man har ett heltidsjobb och jag har börjat bjuda in vänner till mitt och Charlottas hem för cookalongs och annat trevligt. Det här är något jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Jag har ju inte sett hemmet som ett hem utan mer som en avlastningsplats och vändplan. Men nu äntligen släpper det och jag trivs riktigt bra med att vara hemma också.

Efter semestern som blev min och Charlottas andra resa tillsammans, denna gången till Berlin, så kommer jag hem till ett nedlagt affärsområde på företaget. Jag får ett erbjudande om att vara kvar men tackar nej. Jag vill göra något annat. Jag vill satsa på att försöka klara mig som egen och inriktningen de valt att inte gå vidare med som exempelvis koncept, kommunikation och marknadsföring, utan istället enbart fokusera på programmering, passar inte mig. Jag ville vara på en riktig byrå som bara ville vara ett rent produktionsbolag. Om jag inte får det så vill jag hellre satsa på min dröm att klara mig själv och släppa den där trygghets-hävstången som jag och Johan pratade om på SXSW.

I mitten på oktober började jag som egen konsult och jag har hittills lyckats göra massor av roliga uppdrag och jag trivs. Alltifrån att hålla utbildning, till att sköta upphandling till att göra wireframes och fokusera på mätning och analys för e-handlare. Jag har försökt förklara lite kortfattat på mitt digitala visitkort på rosdahl.co vad jag egentligen gör för de som undrar. Dessutom har jag igång en del av sidoprojekt. Jag gör alltså precis det jag vill göra. Dessutom har jag fått träffa otroliga människor längst med vägen vilket jag verkligen älskar att göra. Varje dag gör jag något nytt och varje dag har jag nya utmaningar som jag aldrig har gjort förut. Utöver jobbet har jag även hunnit tänka på hur samhället fungerar och börjat umgås med mina vänner desto mer. Jag trivs i livet bättre än vad jag gjorde två stycken upp i den här texten. Jag har funnit ro till att göra saker jag aldrig gjort förut som att laga mat, vinterbada, träffa fler vänner, vågat göra mer saker och samtidigt ha tid att umgås mer med Charlotta än tidigare när jag var anställd.

Jag är glad att jag tog det där flyget upp till Stockholm och stannade kvar för exakt två år sen idag. Jag är glad att jag tackade nej till fortsatt anställning och trots att jag inte vet hur nästkommande månad ser ut arbetsmässigt, som för många andra egenföretagare, entreprenörer och frilansare, så trivs jag bättre än vad jag någonsin gjort förut och mer än vad jag någonsin gjorde i Malmö trots att även Malmö hade sina bra stunder. Jag är inte längre rotlös och vilsen. Jag bor på en plats som jag trivs att vara på, i ett hem som jag trivs i. Jag vill inte längre flytta. Det utesluter däremot inte att jag inte kan göra roliga saker så ofta jag får chansen. Och att jag i en och samma text lyckats trycka in YOLO tre gånger inklusive den sista här är ganska anmärkningsvärt. Men det är ju sant. Man lever bara en gång och den gången måste man göra det bästa av situationen. Man ska trivas i livet och jag man inte det så får man göra något annat. De två senaste åren har varit de bästa hittills i mitt liv. Det är så här vill jag leva i resten av mitt liv.

Dags att testa Method Kit

Efter ett par månaders trånande så mötte jag upp Ola idag och köpte Methodkit for Projects och Method kit for Personal development. Det är två kortlekar för att kunna projekt och den andra kortleken är främst till för personlig utveckling. Utöver kortleken för projekt så tycker jag om att hitta bra verktyg för kommunikation till att kunna visualisera processer, mål och avgränsningar i projekt. Det är lite som en sport att hitta rätt verktyg för rätt projekt och jag börjar äntligen hitta de verktyg jag behöver för varje projekt.

Jag är i uppstartsprocess till ett flertal projekt just nu där jag kommer använda den här metoden i möten för att visualisera vart vi står och vilka vägar vi kommer att ta. Korten tar upp alltifrån mätbara mål, fokusfrågor, kompetenser, verktyg, prioriteringar till de mer konkreta tid, resurser och kvalitet. Under uppstartsfasen kommer jag välja ut de kort som passar respektive kunds behov och genom korten få en tydligare bild av processen.

bild (2)

Fysiska verktyg är alltid de bästa verktygen. Det är inte bara metodkitet jag kommer använda utan även självklart post-it-lappar, whiteboards och anteckningsboken. Tanken med de fysiska verktygen är att det är något man alltid kan ha en relation till och om man jämför det med digitala verktyg, som blir bättre och bättre för varje dag, så känns det mer på riktigt att använda verktyg man fysiskt kan ta på. De fantastiska illustrationerna på korten gör dessutom att det blir ett lekfullt verktyg som flera kan relatera till.

Som det står i instruktionerna för kortleken som fokuserar på projektmetodik så kan man använda korten hur som helst men det finns ett par vägar man kan använda där det fungerar bra.

  1. Man kan använda sig av kluster för att exempelvis definiera hög och låg prioritet, vad som är känt och inte i projektet, vad som är överenskommet och inte i projektet eller fördelar och nackdelar med vissa delar av projektet.
  2. Ta korten och samla post-it-lappar runt varje kort för att få en överskådlig vy över de olika delarna i projektet. Detta fungerar bra i grupper.
  3. Ta ut aktuella kort till en session och sedan dra ett kort från högen och diskutera dessa ett och ett.
  4. Man kan även samla korten i prioriteringsordning eller efter en tidslinje så man enkelt får en bra översikt över projektet.

Men som Ola själv skriver i beskrivningen så bör man kanske inte fastna i tankesätten för just dessa metoder utan kanske använda sig av den metoden som passar bäst för en själv. Kortleken går att göra med så mycket mer än så och man bör utnyttja så stor potential som möjligt för att kunna göra ett så bra jobb som möjligt. Jag ser redan nu fram emot att få testa kortleken skarpt i workshops och kommer förhoppningsvis få chansen att kunna göra det redan i nästa vecka.

Nu ska jag bara hitta en bra anledning att prova på den andra kortleken också som handlar om personlig utveckling. Jag tycker jag utvecklas för varje dag som går just nu så jag väntar lite med den tills den dagen jag känner att jag behöver utvecklas lite till. Nu ser jag fram emot ännu fler kortlekar för olika processer både i arbetslivet och i det personliga livet.

Det är något med En Poppel

Det finns inte tokmycket utbud inom musikkategorierna discopunk. Men ibland så trillar något in som man av en slump lyssnar på och blir trallandes till. Jag brukar vanligtvis lyssna på hiphop tills öronen blöder och håller koll på de flesta album- och låtsläpp från flera skivbolag, producenter, artister och rappare. Jag försöker även hålla koll på vilka samplingar som använts på albumen vilket är lite för nördigt för många. Det får nog bli en annan bloggpost om hur jag lyssnar på musik, den här posten ska ju handla om discopunk.

Men det händer för mig ett par gånger per år att jag fastnar för helt slumpmässiga band och artister och den här gången var det när jag gick genom stan som jag kom på att jag hade läst om bandet En Poppel någonstans. Det är ett ungt Uppsala-band som antingen kommer få en reklamhit eller kan komma att gå lite längre, i vilket fall som helst så svänger det ganska bra och jag kan tänka mig att det är ganska röjigt live.

Jag har aldrig gjort reklamfilmer men jag blir sugen på att göra det tack vare ett av deras spår som heter The Same helt plötsligt (som är inbäddad här nedanför). Introt i det spåret är ett av mer perfekta spår jag har hört som skulle kunna passa en reklamfilm på länge. Jag brukar ibland sätta ihop spellistor i Spotify för vilken typ av musik jag skulle vilja höra i en film om jag någonsin gör en sådan och det här är det första spåret som hamnar i listan ”Om jag någonsin kommer göra en reklamfilm”.

Vi får se om de kommer slå men jag tycker det håller en ganska bra kvalitet för att vara av den här genren. Inte så punkigt som en av mina favoriter Masshysteri utan mer ett nyare och kanske lite hårdare Sugerplum Fairy som kanske inte alltid är skitroligt. Men vi får hoppas att de fortsätter hålla samma kvalitet.

Och sen hoppas jag också att Masshysteri återförenas för ett nytt album.

Varför har jag inte lärt mig programmera tidigare?

Jag har givit mig tusan på att göra massa saker under den här perioden av hundra dagar. Det är inte bara att blogga en gång om dagen under #blogg100 utan jag ska även försöka träna hemma en stund varje dag för att försöka nå mitt mål att gå ner minst 10 kg till innan 1 maj. Jag ska också lära mig koda någonting varje dag som min egen del av #kod100, jag ska även spara ut skägget i hundra dagar som vi gör under parollen #skägg100. Att skriva, koda, träna och låta skägget växa får räcka för att jag ska hinna med att göra allt annat jag gör också.

Den första dagen gick ganska bra och jag klarade av ett helt block som var bra att ha gjort med grundläggande kunskaperna i Ruby med hjälp av Code Academy. Andra och tredje dagen var desto svårare och det är någonstans här jag brukar förstå vad som händer och vad det gör teoretiskt men inte kunna skriva det och någonstans där i mitten skrika högt något i stil med ”nej, fy fan, nu lägger jag ner den här skiten!”. Den här gången så gick jag i alla fall igenom hela delen med while-loopar, for-loopar och arrayer och försöker gräva fram det jag lärt mig av att hacka WordPress-teman en gång i tiden.

Imorgon och kanske i övermorgon också ska jag fortsätta med den fjärde delen i kursen vilket är lite mer avancerade arrays och grundläggande hashar. Det är lite som att gå på en stig man en gång i tiden velat lära sig men aldrig vågade eller orkade gå klart. Självkänslan blir ju inte världens bästa när det verkligen inte går in det man lär sig men det börjar sätta sig lite mer för varje kurs jag tar.

Förut har jag försökt förstå varför jag har så extremt kort attention span till just den här typen av programmering och varför jag inte kan lära mig det när andra kan göra det lättare och det enda jag kan komma på är att jag aldrig kunnat vara konsekvent i det jag gjort. En av orsakerna kan vara att jag flyttat extremt mycket som ung och gått på otaligt många skolor. Jag lärde mig att känna människor snabbt och lätt men att följa med i skolan blev desto svårare och när man hoppar runt mycket så blir det svårare att ta in kunskapen från nya lärare och utbildningsplaner (som verkade variera ganska kraftigt mellan olika skolor). Framförallt blev matematiken lidande eftersom ingen skola hade samma system som en annan skola och det var svårt att följa med när man hoppade mycket, speciellt i de yngre åren med låg- och mellanstadie.

Jag tror jag har kommit mer till ro nu än förut i och med lägenheten som jag trivs i och faktiskt vill bo kvar i, en fantastisk sambo och jag har till och med ro att laga egen mat som jag nu mera också ser som ett intresse. Därför vore det ju på sin plats att ha ro nog att också kunna lära sig Ruby. Det är svårare än att låta skägget växa i 100 dagar, men jag måste ge det ett ärligt försök i alla fall.

Rise är min nya väckarklocka

I mitt egna lilla projekt att byta ut Apples egna inbyggda applikationer så har det nu blivit klockan som fått gömma sig i en mapp till fördel för den relativt nya appen Rise Alarm Clock. Det är en av de snyggare apparna jag sett för att agera väckarklocka.

Rise uppdaterades häromdagen till version 2.0 dessutom och fick stöd för svenska och en del till fiffiga funktioner. Jag använde den själv för första gången nu imorse och det fungerade riktigt bra eftersom jag får ställa in de inställningar precis som jag vill och dessutom har den betydligt snällare melodier än vad den inbyggda väckarklockan har i iOS.

Jag rekommenderar appen helt klart om man vill ersätta den inbyggda klockan med en väckarklocka som verkligen gör sitt jobb och väcker en med en snäll melodi istället för att vakna av ett flyglarm. Man blir så mycket gladare under dagen om man vaknar bra nämligen.

Nu ska jag bara hitta ett sätt att byta ut väderappen mot en snygg och informativ app men jag har hittills inte hittat någon vinnare där.

Första dagen jag ska lära mig Ruby

fisi_640Igår frågade jag mig själv om jag kunde lära mig programmera på 100 dagar vilket mötte motstånd i att det jag vill göra kanske inte riktigt är att programmera. Jag vill lära mig att lansera saker utan att behöva en programmerare varje gång jag ska göra det minsta. Det handlar inte alltid om att programmera rätt utan mer att få ut någonting alls. För att gå mot hållet som Opbeats fantastiska affisch ovan säger. Fuck it, ship it! Det är mest ett förtydligande att jag inte ska programmera, bara lära mig att lansera egna mindre appar och börjar jag lära mig och tycker det är roligt fortsätter jag och om jag inte tycker det så återgår jag till vad jag alltid gjort. Enklare än så blir det inte.

Utöver det så gick gårdagens första lektioner bra på Code Academy och jag fick gjort följande

  • Introduction to Ruby – 16 uppgifter
  • Project: Putting the Form in Formatter – 7 uppgifter
  • Control Flow in Ruby – 17 uppgifter
  • Project: Thith Meanth War! – 8 uppgifter

Det är mycket grundläggande hittills de ungefär 2 första timmarna jag lagt på det men börjar komma upp i mindre uträkningar och syntaxen känns mycket lättare än de språk jag tidigare har provat på. Vi får se om jag klarar att å hela vägen i mål med att kunna lansera en egen tjänst till slut men jag har fortfarande förhoppningar. Jag har dessutom fått en hel uppsjö med hejarop så jag borde kunna hålla upp tempot om jag utvecklar lite hur långt jag har kommit varje dag här vid sidan av de andra bloggposterna.

Hur gör ni gör att anpassa er efter en ny vana? Vad får er att fortsätta göra något som ni inte gjort förut varje dag?

Pulled pork är både enkelt att göra och riktigt gott

pulledporkLite då och då får jag inspiration att laga mat som tar mycket lång tid att göra. Jag har tidigare gett mig på bland annat världens bästa chili ett par gånger och coq au vin för första gången för någon vecka sen. Den här gången var det däremot dags att göra en Pulled pork efter att Lillerik hade givit dig på att göra en och postat en bild på Instagram som såg helt galet god ut.

I panik så åkte jag till affären för att hämta upp ingredienser, vilket egentligen inte är så många för att göra det. Förutom en stor gryta och lite tillbehör till köttet så var det mycket enkelt att sleva ihop. Servera med tortillabröd, grillad majs och cole slaw. Även bruna bönor till är en höjdare. Det man behöver är enligt nedan.

  • 1 kg benfri fläskkarré
  • 1 gul lök modell större
  • 4 vitlöksklyftor
  • 400 g riktigt rökig BBQ-sås
  • 1 msk chipotlepulver
  • 1 msk whisky

Så här gör du

  1. Leta upp en stor gjutjärnsgryta. Min 4 liters Le Creuset fungerade utmärkt och lägg ner fläskkarrén i den. Du får putsa den om du vill men det behövs egentligen inte.
  2. Skala lök och vitlök och skär dem i stora skivor. Häll över BBQ-såsen över köttet, krydda med chipotlekryddan och en skvätt whisky på det. Lägg sedan löken på köttet efter det.
  3. Sätt in grytan med lock på i ugnen och sätt på ugnen på 125°C. Sätt klockan på 5 timmar.
  4. Efter en timma så tittar du till köttbiten och petar ner löken från köttet till grytans botten.
  5. Kolla till grytan då och då så att inget bränner fast i botten. Händer det så slå på lite vatten om det behövs.
  6. Ta ut köttet efter 5 timmar eller då köttet är så mört så att det faller ihop bara man petar på det. Dra isär köttet med två gafflar som du drar ifrån varandra. Låt det blandas ihop med resten av såsen. Smaka av med whisky, spiskummin och chipotlepulver om det behövs.

Räkna med att det tar minst 5-6 timmar att göra den här rätten så börja tidigt. Ifall ni är som mig som gjorde lite extra så kan det stå sig ett par dagar efter som lunchlådor. Det blir fantastiskt gott både samma dag som man lagar rätten och dagarna efter!

Går det att lära sig programmera på 100 dagar?

Jag har alltid velat kunna programmera. Sen jag var 8 år har jag velat kunna programmera men jag har alltid haft lite för litet attention span men på senare tid har det ökat markant och kan sitta still under längre perioder utan att få smärre panik.

Förra året anordnade Code Academy en aktivitet som gjorde att man skulle kunna lära sig programmera på 365 dagar och jag försökte hålla uppe tempot men det var lite för lång sträcka i början som jag redan kunde. Jag pratar HTML och CSS flytande och sen kan jag ge mig på grundläggande JavaScript och bara detta tog ett par veckor att jobba igenom för att komma vidare. Så jag tröttnade för att det var lite för lätt och sen när det började bli tyngre så hade jag redan tröttnat och gått och gjort något annat.

Jag har alltid varit förespråkade för Python men varje gång jag försökt mig på det så har jag somnat på vägen för att det tar så lång tid att få någon typ av resultat. Med HTML, CSS och JavaScript så ser man resultatet hela tiden vilket gör att jag får feedback varje sekund. Nu hoppas jag däremot att jag blivit vuxen nog och på samma sätt som jag har lärt mig att ta det lugnt i köket ska jag väl kunna lära mig att lära mig något konkret på hundra dagar också.

Under den här utmaningen med #blogg100 så har det dykt upp ett gäng sidospår och ett av dem är #kod100 där programmerare utvecklar ett open source projekt varje dag i 100 dagar på samma sätt som att många bloggar i 100 dagar. Jag tänkte ge mig in i den här utmaningen också och om 100 dagar som mål ha en första tjänst lanserad och klar. Kanske inget avancerat direkt men något som jag kan visa upp som ett eget sidoprojekt till de kunduppdrag jag har löpande.

Det borde vara fler som vill haka på att lära sig programmera under de 100 kommande dagarna. Oavsett om det gäller att hacka ihop en WordPress-blogg till att bli skarpare på jQuery så borde det finans intresse för att fokusera på något ganska intensivt och lägga en stund om dagen för att lära sig att programmera.

Själv kommer jag att försöka fokusera på programmeringsspråket Ruby och ramverket Ruby on Rails för att bygga en tjänst där man kopplar ihop människor via Facebook Connect för att göra saker tillsammans. Kan vara att cykla eller gå promenader eller vad det nu kan vara. Får se om det blir det eller om idéen utvecklas längst vägen, det beror lite på vad jag lär mig och hur långt jag kommer i att lära mig att programmera.

Målet med mitt grundprojekt är följande

  • Lära mig grunderna i Ruby för att kunna gå över till Ruby on Rails smidigt
  • Få upp en webbplats där man kan logga in via Facebook Connect
  • Möjlighet att koppla ihop sina vänner i att göra något aktivt, det kan vara att cykla, eller gå en promenad eller vad det nu kan vara
  • Möjlighet att kunna se vad ens vänner gör för något och utmanar varandra i att göra

Om jag nu har lärt mig att laga mat och uppskatta det från scratch så borde jag kunna göra det här projektet också kan jag tycka. Dessutom nu när jag är frilansare så känns det dessutom mycket bättre att lägga en del av tiden på dagarna till att lära mig något också vid sidan av de kunduppdrag jag har. Dessutom kanske det kan ge desto fler roliga sidoprojekt senare.

Känslan av Uber

Häromveckan lanserades Uber i Stockholm och jag har redan nu hunnit prova på tjänsten två gånger. Man börjar med att ladda ner deras fenomenala app för att kunna få tag på en bil. Det jobbiga är väl att man måste fotografera sitt VISA-kort för att kunna skapa ett konto men det är det värt för att få igång tjänsten.

När man väl ska beställa en bil så gör man det via appen. Man ser direkt hur lång tid det tar för en bil att nå dit där du är och du kan se de närmsta bilarna på en karta. När du väl fått tag på en bil så   får man ett SMS och en notifikation om att den är på väg. Då kan du även se vilken bilmodell det är, registreringsnummer och även vad föraren heter, en bild på henom och vilket betyg föraren har. Man får en notifikation även när bilen är redo och på plats.

uberkvittoNär man kommer fram till bilen så öppnar självklart föraren dörren åt passagerarna och man behöver inte säga mycket om man inte vill det, chauffören vet ju redan vart man ska. Väl framme så är det bara stiga ut eftersom Uber redan har dina betalningsuppgifter. Sen får du ett kvitto på mailen där du enkelt kan se vad det är som har kostat under resan. Allting bryts ut i olika delar med information som kan vara rolig att veta som du ser ovan.

Första gången jag åkte med Uber så gjorde jag det till en fest och åkte hem från festen med Taxi Stockholm. Resan dit med Uber gick (utan rabatter) på 168 kronor och hem med Taxi Stockholm för 214 kronor vilket gjorde mig förvånad. Kollar man på Ubers tariffer så verkar de mycket dyrare men jag tycker inte det verkar så stor skillnad på dem och Taxi Stockholm, förutom att du får en helt fantastisk servicenivå som sällan funnits på Taxi Stockholm, Taxi Kurir eller Taxi 020. Man kan se deras tariffer på webbplatsen och det enda jag på riktigt ryggar till för är resan till Arlanda som är väldigt dyrt.

Utöver en fantastisk tjänst så är deras community manager Babba väldigt aktiv på Twitter för att hjälpa till med allt som kan hjälpas till med. Det finns en del buggar som hon kämpar med varje dag men gör ett fantastiskt jobb med att göra alla kunder glada.

Om du bor i Stockholm och ännu inte provat tjänsten så tycker jag du borde göra det. Registrerar du dig via den här länken så får både du och jag runt 70 kronors rabatt vid första resan.