Serien ‘Like Knows Like’ lyfter fram personer som använder sig av sociala medier

Ibland fastnar man för innehåll som är riktigt snyggt producerat och man märker att video blir större och större. En av de mindre serierna jag har fastnat för den senaste tiden är Like Knows Like som lyfter fram personer som är aktiva inom sociala medier som exempelvis är konstnärer, musiker, illustratörer, bloggare eller fotografer som använder sig av de moderna verktygen för att nå ut till sin publik.

Ovan så gör de ett personporträtt av typsnittsmakerskan och illustratören Jessica Hische som berättar lite om sitt liv i San Francisco och visar lite av det hon har gjort.

Den här typen av kortare serier som lyfter fram personer eller bolag på ett lättsmält sätt är ofta riktigt bra. Lite samma sak som Pelle Sten (då på Svenska Dagbladet) gjorde för ett par år sedan med serien Vi bygger internet. Något jag skrev om för ett par år sedan till och med.

Det behövs mer av den här typen av serier tycker jag. Inte mer än ett par minuter som fokuserar på personer eller på bolag. Kanske blir det så att jag själv letar upp en kamera och börjar göra en egen serie. Det vore roligt att testa.

Minimalistiska landningssidor med bara ett mål

Webbtjänsternas startsidor har ändrats markant det senaste året. Alla, precis alla, tjänster har börjat designa sina startsidor och landningssidor för ett enda mål: att konvertera nya användare. Det är inte längre massa information om vad andra har sagt om produkterna eller knappt en beskrivning av vad produkten i sig gör. Det handlar enbart om att konvertera besökare till att bli kunder. Vilket i sin tur är bra. För fokuset är ju att enbart att öka kund- eller användarbasen och det våra ligger ofta i att få kunder att ta steget att registrera sig.

kissmetrics

Ett exempel på detta är KISSMetrics där det knappt står vad man får men drar in kunder via deras 14-dagars provperiod. Dessutom gödslar de med exemplarisk inbound marketing i och med sin fantastiska blogg, som inte ens finns länkad från startsidan. De enda två länkarna som finns på startsidan utöver registrering och inloggning är ett case från tjänster buffer där de beskriver hur tjänsten ökade sina intäkter på 30 dagar med hjälp av KISSMetrics. Den andra länken är till deras prissida där man får en överblick över vilka prisalternativ tjänsten har.

dropboxEtt annat exempel är filtjänsten Dropbox där det första man ser är en registreringsknapp och en möjlighet att logga in. Bredvid det finns en animation som beskriver att tjänsten fungerar på olika plattformar. Scrollar man lite längre ned på sidan får man ganska knapphändig, men snygg, information. Men eftersom de flesta idag känner till vad tjänsten gör så de behöver inte så mycket mer.

quoraQuora är ett av mina favoritexempel där de möjliggör att logga in och registrera sig både via e-post som de inte trycker hårt på utan mest registrering med hjälp av sociala tjänster som Facebook, Twitter och Google. De har enbart en tagline som förklarar vad de gör och det räcker bra för att våga testa en gratistjänst.

pinterest

Pinterest har som Quora en väldigt minimal startsida som fungerar bra som landningssida. Du får en skärmdump på hur det ser ut och möjlighet att registrera dig via Facebook eller via din e-postadress. Sen är det bara en enkel tagline som inte säger särskilt mycket. Men det är väldigt nära till en registrering vilket är det som behövs.

Kruxet är att dra användare till dessa landningssidor, få dem att känna sig välkomna och förstå vad tjänsten gör för användaren och sedan få användaren att återkomma. Men det är helt andra bloggposter. Den här gången vill jag bara fokusera på startsidor som minimalistiska landningssidor.

Yfrogs affärsmodell får mig fortfarande att le

Visst finns det en uppsjö affärsmodeller som man stöter på då och då som man tycker om och som är kreativa. Speciellt i en värld där det verkar gå utför för tidningar och man fortfarande ständigt undrar om Twitter någonsin kommer att tjäna några pengar. År 2010 togs det upp hur fotodelningstjänsten Yfrog tjänade pengar i en artikel i Business Insider. Det kanske inte alls är samma affärsmodell som de har idag men jag tyckte ändå den var fiffig. I  artikeln hade chefen Jack Levin sagt följande:

If you look at the hundred users on Twitter that have most followers, they have a lot of followers. And usually they are very very famous. They could be sports superstars, movie stars, whatever. If a person like this posts a picture and a lot of their fans come to look at it, those fans are in a very specific demographic. Nike may want to advertise next to Tiger Woods. People who have special interests come in masses to our sites. It’s not the same as a bunch of noise.

Alltså, eftersom att det fanns annonser på de enskilda sidorna där folk la upp bilder så kunde man annonsera på dessa specifika användares sidor. Detta är något medierna också bör kunna göra men jag har inte sett någon annan än just Yfrog som provat detta öppet ännu.

Det skulle vara roligt att se om något svenskt mediehus gjort på samma sätt. Visst skulle man som företag hellre vilja annonsera på en enstaka artikel som får bra spridning i sociala medier om det är tillräckligt intressant. Det är ju det annonsering handlar om. Att nå ut till så mycket människor som möjligt i en relevant kontext. Spridning i sociala medier är något som exempelvis Alex Schulman får i det mesta han skriver. Samma sak med Marcus Birro. För att inte tala om Jonas Hassen Khemiris artikel Bästa Beatrice Ask som är en av de mest delade artiklarna i Sverige någonsin.

Sen vill man ju inte att alla ska kunna annonsera på sin artikel och att det ska finnas en spärr för vem som får och inte får annonsera ifall det är en stötande annonsör. Men på samma sätt som alla andra branscher så handlar det om att kunna dra in intäkter för det arbete man lägger ner.

Journalistiken behöver verkligen intäkter just nu för att kunna överleva, det gäller bara vara kreativ nog för att hitta lösningen för att dra in dessa intäkter. Yfrogs affärsmodell är enbart ett sätt som kanske skulle fungera. Det måste finns det ett helt gäng andra lösningar. Men en paywall som låser ute sina mest lojala läsare är nog inte den bästa lösningen men det är den enda lösningen som mediehusen ser idag.

Google känns ganska tråkigt numera

För 10 år sedan så drömde vi alla om att få vara anställda på Google. Den trendigaste sökmotorn som tjänar pengar snabbare än någon annan. De hade en innovationstakt för webbtjänster snabbare än något annat företag, de hade anställt Eric Schmidt som VD där bland det första han gör är att åka på Burning Man med resten av sin 20-nånting kollegor. Google gav sina anställda ingenjörer 20% av sin tid (när de inte tweakade algoritmerna) att arbeta på valfria projekt vilket har lett fram till bland annat Google Mail och massa andra tjänster. De kallade sitt huvudkvarter för Googleplex och de anställda såg alltid ut att ha det helt fantastiskt bra. Dessutom hade de gratis luncher lagade av riktiga kockar vilket också var något unikt för sin tid.

Så är det inte längre. Eller det verkar i alla fall inte som det. Det verkar som att Google växt upp och blivit ett ganska tråkigt företag. Säkerligen betalar de fortfarande bra men det är inte samma innovationstakt och de slaktar de flesta projekt som de en gång byggt eller köpt upp. Deras Burning Man-VD Eric Schmidt är inte längre VD. Min idol Marissa Mayer har slutat för att bli VD på Yahoo! av alla ställen. Nu senast idag så kom det upp nyheter om att de 20% som ingenjörer har haft för att arbeta på egna projekt kommer tas bort. De slaktar ett par tjänster i veckan varav många man tidigare använt såsom för att nämna två Jaiku och Google Reader. Och det gör mig ofta orolig om de också ska börja stänga ner Google Mail och Google Calendar så att jag har börjat kolla på alternativ redan nu.

De har däremot storsatsat på Google+ som ett socialt nätverk och en infrastruktur för kommunikation. Dessutom har de satsat helhjärtat på det mobila skiftet där Google+ är en stor del av Android-utvecklingen. Det må hända att det är en bra väg att gå men det är inte roligt. Även de anställda på svenska Google verkar säga upp sig en och en. När man ser på Google utifrån så verkar det inte längre kul. Inte ens i närheten av kul faktiskt.

Jag tror det behövs ett nytt företag som vågar vara innovativa och låta sina anställda ha just kul. Dessutom behöver vi fler arbetsplatser som verkar roliga att arbeta på. Det här med drömarbetsplatser växer inte direkt på träd längre.

SXSW 2014 är nu bokat

SXSWFör två veckor sedan släpptes biljetterna till 2014 års SXSW i Austin, Texas. För att få ett bra boende så är det bra att vara tidigt ute och mycket riktigt så tog alla centrala hotell slut redan efter något dygn. Eftersom jag var tidigt ute så spelade det inte någon större roll utan jag fick det hotell som jag ville och det blev samtidigt klart att jag åker.

Det blir mitt fjärde år jag är där och jag börjar känna mig hemma i rutinerna där. Jag ser fram emot konferensen eftersom de tidigare åren varit helt galet bra. En sak som är nytt för i år är att jag ska försöka hitta en till konferens att åka på men jag har inte riktigt bestämt vilken ännu. När jag var på FOWA för ett par år sedan så var den riktigt bra men jag undra om den fortfarande är lika kvalitativ som den var då. Annars finns det en hel del konferenser i Amsterdam som jag sneglar på som kan vara av intresse.

Sen är jag självklart lite sugen på att förlänga årets USA-vistelse i mars med att göra ett debuterande besök i San Francisco mest för att känna på pulsen. Det är mycket möjligt att jag gör det men det är inte heller bokat ännu. Vi får se.

Oavsett vad så ser jag fram emot både hösten, vintern och våren som kommer  nu. Det kommer bli ett fantastiskt halvår 2013 och jag vet redan nu att 2014 kommer vara precis lika bra.

Är Marissa Mayer nya Steve Jobs?

Det är spännande att följa Yahoo! för första gången på många många år. Det är inte främst för att de tidigare gjort uppköp som Flickr och Delicious (som de senare sålde till Youtube-grundarna) utan för hur före detta Google-chefen Marissa Mayer har kommit in som VD och rört om i organisationen.

När Steve Jobs kom tillbaka till Apple 1997 så förändras organisationen kvickt. De högg bort ett helt gäng produkter och stängde sitt museum. Jobs pratade om att Apple gått dåligt ett bra tag och var för brett för att kunna nå ut. På samma sätt börjar Apple bli nu känns det som. Det är inte så roligt att följa processen längre och det känns mer som att de blivit copycats istället för branschens innovatörer. Det Jobs var bra på var att säga nej, något jag hoppades på var Jony Ives förtjänst men efter senaste Apple-konferensen WWDC för en månad sedan så verkar det inte som att han är rätt person att säga nej. Man behöver någon som vågar hugga istället för att lägga till, man behöver någon som kan säga nej.

När Marissa Mayer började som VD på Yahoo! så var det ett företag som länge har varit på nedgång. Visst hade de gjort en del bra saker sen Jerry Yang steg ner från VD-posten 2009 men sen dess har de haft fyra olika verkställande direktörer före Mayer kom in. Det första hon gjorde som blev uppmärksammat var att förbjuda folk att arbeta hemma. Sen dess har hon vänt upp och ner på hela organisationen på ett bra sätt. Hon slaktar tjänster i samma takt som hon gör uppköp och vidareutvecklar tidigare produkter såsom exempelvis Flickr. Ett företag som Yahoo! som länge stått still börjar nu äntligen röra på sig. Jag ser verkligen fram emot den dagen så hon börjar skära ännu mer. För att ta ett exempel av det hon gjorde som chef på Google så är bloggposten ”What comes next in this series? 13, 33, 53, 61, 37, 28…” från 2008 en helt fantastisk post om hur hon beskriver förenklingen av Googles startsida. Ett måste för alla som inte läst den ännu.

Samtidigt som Mayer gör ett strålande jobb utåt sett för Yahoo! så blir Tim Cooks Apple ett tristare företag att bevaka. Det händer säkert mycket innanför murarna men vad man kan se utåt sett så ser det inte ut att hända så mycket. Det finns helt klart en plats att ta efter det att Steve Jobs sorgligt nog gått ur livet. Och jag tror att Marissa Mayer har en stor chans att ta den positionen.

August är ett smart lås

Jag tycker om fiffiga prylar och August är just en sån där riktigt fiffig pryl som ersätter låter för att låta andra kunna komma in. Det kan handla om att rörmokaren måste in en snabb vända för att fixa rören eller en kompis som får tillgång till låset via appen istället gör att få en nyckel.

Självklart är jag lite nyfiken om det funkar i Sverige och om försäkringen täcker det men det är altid roligt med innovativa idéer. Förut har jag bara sneglat på Lockitron och funktionaliteten mellan de olika är ganska lika. Vi börjar dessutom se en hel del fysiska prylar som förenklar vår vardag nu mera. Det kommer nya och mer spännande saker för varje dag som går känns det som.

Tankar om Snapchat och lagrat innehåll

Mary Meekers fantastiska årliga rapport om internettrender för 2013 har släppts idag och ett par saker som slår mig är att Myspace är större än Instagram. Och Pinterest är större än Myspace. Dessutom visare det ganska tydligt att intresset för Facebook faktiskt minskar. Dessutom får jag upp ögonen för kinesiska Tencent med sitt WeChat med sina 400 miljoner användare. Tencent är för övrigt högre värderat än Facebook.

Men det är inte det som jag blir mest förvånad över. Det som framkommer är det att Snapchat är betydligt mer populärt än vad Instagram är. På Snapchat delas det 150 miljoner bilder per dag i jämförelse med Instagram som ligger mellan 40-50 miljoner bilder per dag. Facebook leder självklart med sina 350 miljoner dagligt uppladdade bilder men det är ändå i en annan liga.

Om Snapchat blir så stort främst för att bilderna inte lagras mer än ett par sekunder så undrar jag om det skulle fungera med andra typer av tjänster. Är vi trötta på att gilla statusuppdateringar, återpublicera andra poster på Tumblr eller skriva kommentarer i bloggar – som vi dessutom hör överallt att de kommer stanna kvar för all framtid?

Är det en rädsla som gör att vi inte vill ha allting lagrat för resten av framtiden eller att någon lagrar vår information? Skulle man se annorlunda på ett Facebook där man bara var aktiv för stunden och imorgon försvann alltid som man sagt och gjort. Sociala nätverk utan historisk funktion kanske skulle fungera och det skulle vara roligt att se hur det skulle bli.

förra gången Mary Meeker släppte en rapport så skrev jag om den här också.

Det finns bra saker med att Google stänger ner Reader

Trots att jag inte använt Google Reader på något år eller två så blev jag ganska stum när jag såg att Google stänger ner den fantastiska RSS-läsaren. Sedan de gjorde om och gjorde den mindre social så blev den ganska snabbt ointressant för mig eftersom att kommentarerna från andra på nyheter och artiklar var det som gav extra mycket. Jag följde ett par hundra personer och deras gemensamma kuraterade artiklar, bloggposter och nyheter var det som verkligen var det man använde RSS-läsaren för. De ungefär 400 källorna jag själv prenumererade på var en bonus för att få en bra överblick över dagen. Sen skyfflade de in hela teamet i Google Plus teamet och inget har hänt sedan dess. Och nu lägger de ner den populära RSS-läsaren.

För det första så är det många som har övergivit RSS som teknik till fördel för sociala kanaler och litar på de man följer på Twitter, trendar på Reddit, vad dina vänner postar på Facebook eller vad de större mediehusen skriver. För oss informationsknarkare så är det inte lika roligt att läsa det alla andra redan har läst utan vill läsa ännu mer analyser av det om inte redan läses av alla andra. För mig handlar det bland annat om att följa Hacker News ännu närmre. Att använda mig av sociala kanalerna har aldrig varit tillräckligt intressant för att få tag på de bästa artiklarna för att flödet innefattar så mycket mer än så.

Eftersom vi hela tiden har sett Google Reader som det enda verktyget som behövs så kommer det innebära att fler och fler startups kommer att dyka upp på grund av detta och slaget om nyheterna komma bli högaktuell igen. Från att vara bitter över att Google stänger en av sina absolut bästa tjänster så är jag lite glad att det kommer komma lite mer innovation på området kring framtidens nyhetstjänst. Det är inte Google som medieföretagen ska vara rädda för längre. Det är den nya tidens nyhetstjänster som nu kommer att komma efter ett par år då vi varit utan direkt innovation på området.

Sluta straffa läsarna

Överallt i hela mediavärlden är det just nu väldigt populärt att skapa paywalls för sin webbplats. Det betyder oftast att de som läser ens artiklar för ofta får en ruta över artikeln under som för att man måste betala för att få läsa ytterligare en artikel. Mediachefer över hela världen kliar varandras ryggar och pratar om ”gratisätarna” som om vi läsare vore det värsta de har. Fast läser man mellan raderna så är det som att straffa sina allra mest lojala kunder. Det här tankesättet måste man vända på för att ens ha en chans att vinna tillbaka de potentiellt betalande kunder som man stänger ute.

Det finns ju en hel del tjänster man gärna skulle betala för som inte enbart handlar om att få tillgång till artiklarna. Det handlar ofta om personalisering, tillgänglighet, distribution, mobilitet, kuratering, analys men även tillgång till allt om ett enskilt ämne. Alltså det som journalisten har sorterat bort för att få plats inom de där fåtal tecken som artikeln behövdes kortas ner till för att få plats i tidningen. Sen betalar jag självklart för de journalister som har det där lilla extra. Allt ifrån Fredrik Strage och Fredrik Backman till Carolina Neurath och Niklas Orrenius som alla har knivskarpa analyser på lite olika sätt och helt olika områden. Då är det förutom att man tar betalt för att en annons ska visas för just mig.

Jag är ganska långt ifrån en gratisätare och betalar mer än någonsin för det som vi klumpar ihop som media. Det betyder däremot inte att jag skulle betala för din lokal- eller nischtidnings artiklar om det inte ger mig något alldeles extra. Det handlar om att ta ett större grepp om vad människor faktiskt vill läsa, vad man själv vill förmedla och erbjuda fler tjänster för att ta del av och nyttja era tjänster. Erbjud rätt saker och ta betalt för det men sluta för allt i världen att se på era kunder som det värsta som finns.