Yfrogs affärsmodell får mig fortfarande att le

Visst finns det en uppsjö affärsmodeller som man stöter på då och då som man tycker om och som är kreativa. Speciellt i en värld där det verkar gå utför för tidningar och man fortfarande ständigt undrar om Twitter någonsin kommer att tjäna några pengar. År 2010 togs det upp hur fotodelningstjänsten Yfrog tjänade pengar i en artikel i Business Insider. Det kanske inte alls är samma affärsmodell som de har idag men jag tyckte ändå den var fiffig. I  artikeln hade chefen Jack Levin sagt följande:

If you look at the hundred users on Twitter that have most followers, they have a lot of followers. And usually they are very very famous. They could be sports superstars, movie stars, whatever. If a person like this posts a picture and a lot of their fans come to look at it, those fans are in a very specific demographic. Nike may want to advertise next to Tiger Woods. People who have special interests come in masses to our sites. It’s not the same as a bunch of noise.

Alltså, eftersom att det fanns annonser på de enskilda sidorna där folk la upp bilder så kunde man annonsera på dessa specifika användares sidor. Detta är något medierna också bör kunna göra men jag har inte sett någon annan än just Yfrog som provat detta öppet ännu.

Det skulle vara roligt att se om något svenskt mediehus gjort på samma sätt. Visst skulle man som företag hellre vilja annonsera på en enstaka artikel som får bra spridning i sociala medier om det är tillräckligt intressant. Det är ju det annonsering handlar om. Att nå ut till så mycket människor som möjligt i en relevant kontext. Spridning i sociala medier är något som exempelvis Alex Schulman får i det mesta han skriver. Samma sak med Marcus Birro. För att inte tala om Jonas Hassen Khemiris artikel Bästa Beatrice Ask som är en av de mest delade artiklarna i Sverige någonsin.

Sen vill man ju inte att alla ska kunna annonsera på sin artikel och att det ska finnas en spärr för vem som får och inte får annonsera ifall det är en stötande annonsör. Men på samma sätt som alla andra branscher så handlar det om att kunna dra in intäkter för det arbete man lägger ner.

Journalistiken behöver verkligen intäkter just nu för att kunna överleva, det gäller bara vara kreativ nog för att hitta lösningen för att dra in dessa intäkter. Yfrogs affärsmodell är enbart ett sätt som kanske skulle fungera. Det måste finns det ett helt gäng andra lösningar. Men en paywall som låser ute sina mest lojala läsare är nog inte den bästa lösningen men det är den enda lösningen som mediehusen ser idag.

2 reaktioner till “Yfrogs affärsmodell får mig fortfarande att le”

  1. Bra! En sån viralitetskurva som på Mashable-artiklar skulle kunna vara ett grymt verktyg i sammanhanget, även om den bara finns i backenden. Annonsörer skulle då kunna lägga in villkorade triggers eller rentav ha bidding på typ "när en artikel om ämne X har en spridningshastighet på Y delningar/timme aktiveras annonsering för Z kr."

  2. Teds eminenta tjänst socialanyheter skulle också kunna bli en instrumentell komponent. Sen bör jag tillägga att jag tycker ansvaret för vilka annonser som dyker upp bör ligga fortsatt på utgivare (redaktör?) snarare än skribent. Däremot öppnar det ju också för fina revshare-lösningar för ytterligare incitament till frilansande skribenter.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *