Serien ‘Like Knows Like’ lyfter fram personer som använder sig av sociala medier

Ibland fastnar man för innehåll som är riktigt snyggt producerat och man märker att video blir större och större. En av de mindre serierna jag har fastnat för den senaste tiden är Like Knows Like som lyfter fram personer som är aktiva inom sociala medier som exempelvis är konstnärer, musiker, illustratörer, bloggare eller fotografer som använder sig av de moderna verktygen för att nå ut till sin publik.

Ovan så gör de ett personporträtt av typsnittsmakerskan och illustratören Jessica Hische som berättar lite om sitt liv i San Francisco och visar lite av det hon har gjort.

Den här typen av kortare serier som lyfter fram personer eller bolag på ett lättsmält sätt är ofta riktigt bra. Lite samma sak som Pelle Sten (då på Svenska Dagbladet) gjorde för ett par år sedan med serien Vi bygger internet. Något jag skrev om för ett par år sedan till och med.

Det behövs mer av den här typen av serier tycker jag. Inte mer än ett par minuter som fokuserar på personer eller på bolag. Kanske blir det så att jag själv letar upp en kamera och börjar göra en egen serie. Det vore roligt att testa.

Minimalistiska landningssidor med bara ett mål

Webbtjänsternas startsidor har ändrats markant det senaste året. Alla, precis alla, tjänster har börjat designa sina startsidor och landningssidor för ett enda mål: att konvertera nya användare. Det är inte längre massa information om vad andra har sagt om produkterna eller knappt en beskrivning av vad produkten i sig gör. Det handlar enbart om att konvertera besökare till att bli kunder. Vilket i sin tur är bra. För fokuset är ju att enbart att öka kund- eller användarbasen och det våra ligger ofta i att få kunder att ta steget att registrera sig.

kissmetrics

Ett exempel på detta är KISSMetrics där det knappt står vad man får men drar in kunder via deras 14-dagars provperiod. Dessutom gödslar de med exemplarisk inbound marketing i och med sin fantastiska blogg, som inte ens finns länkad från startsidan. De enda två länkarna som finns på startsidan utöver registrering och inloggning är ett case från tjänster buffer där de beskriver hur tjänsten ökade sina intäkter på 30 dagar med hjälp av KISSMetrics. Den andra länken är till deras prissida där man får en överblick över vilka prisalternativ tjänsten har.

dropboxEtt annat exempel är filtjänsten Dropbox där det första man ser är en registreringsknapp och en möjlighet att logga in. Bredvid det finns en animation som beskriver att tjänsten fungerar på olika plattformar. Scrollar man lite längre ned på sidan får man ganska knapphändig, men snygg, information. Men eftersom de flesta idag känner till vad tjänsten gör så de behöver inte så mycket mer.

quoraQuora är ett av mina favoritexempel där de möjliggör att logga in och registrera sig både via e-post som de inte trycker hårt på utan mest registrering med hjälp av sociala tjänster som Facebook, Twitter och Google. De har enbart en tagline som förklarar vad de gör och det räcker bra för att våga testa en gratistjänst.

pinterest

Pinterest har som Quora en väldigt minimal startsida som fungerar bra som landningssida. Du får en skärmdump på hur det ser ut och möjlighet att registrera dig via Facebook eller via din e-postadress. Sen är det bara en enkel tagline som inte säger särskilt mycket. Men det är väldigt nära till en registrering vilket är det som behövs.

Kruxet är att dra användare till dessa landningssidor, få dem att känna sig välkomna och förstå vad tjänsten gör för användaren och sedan få användaren att återkomma. Men det är helt andra bloggposter. Den här gången vill jag bara fokusera på startsidor som minimalistiska landningssidor.

Yfrogs affärsmodell får mig fortfarande att le

Visst finns det en uppsjö affärsmodeller som man stöter på då och då som man tycker om och som är kreativa. Speciellt i en värld där det verkar gå utför för tidningar och man fortfarande ständigt undrar om Twitter någonsin kommer att tjäna några pengar. År 2010 togs det upp hur fotodelningstjänsten Yfrog tjänade pengar i en artikel i Business Insider. Det kanske inte alls är samma affärsmodell som de har idag men jag tyckte ändå den var fiffig. I  artikeln hade chefen Jack Levin sagt följande:

If you look at the hundred users on Twitter that have most followers, they have a lot of followers. And usually they are very very famous. They could be sports superstars, movie stars, whatever. If a person like this posts a picture and a lot of their fans come to look at it, those fans are in a very specific demographic. Nike may want to advertise next to Tiger Woods. People who have special interests come in masses to our sites. It’s not the same as a bunch of noise.

Alltså, eftersom att det fanns annonser på de enskilda sidorna där folk la upp bilder så kunde man annonsera på dessa specifika användares sidor. Detta är något medierna också bör kunna göra men jag har inte sett någon annan än just Yfrog som provat detta öppet ännu.

Det skulle vara roligt att se om något svenskt mediehus gjort på samma sätt. Visst skulle man som företag hellre vilja annonsera på en enstaka artikel som får bra spridning i sociala medier om det är tillräckligt intressant. Det är ju det annonsering handlar om. Att nå ut till så mycket människor som möjligt i en relevant kontext. Spridning i sociala medier är något som exempelvis Alex Schulman får i det mesta han skriver. Samma sak med Marcus Birro. För att inte tala om Jonas Hassen Khemiris artikel Bästa Beatrice Ask som är en av de mest delade artiklarna i Sverige någonsin.

Sen vill man ju inte att alla ska kunna annonsera på sin artikel och att det ska finnas en spärr för vem som får och inte får annonsera ifall det är en stötande annonsör. Men på samma sätt som alla andra branscher så handlar det om att kunna dra in intäkter för det arbete man lägger ner.

Journalistiken behöver verkligen intäkter just nu för att kunna överleva, det gäller bara vara kreativ nog för att hitta lösningen för att dra in dessa intäkter. Yfrogs affärsmodell är enbart ett sätt som kanske skulle fungera. Det måste finns det ett helt gäng andra lösningar. Men en paywall som låser ute sina mest lojala läsare är nog inte den bästa lösningen men det är den enda lösningen som mediehusen ser idag.

Google känns ganska tråkigt numera

För 10 år sedan så drömde vi alla om att få vara anställda på Google. Den trendigaste sökmotorn som tjänar pengar snabbare än någon annan. De hade en innovationstakt för webbtjänster snabbare än något annat företag, de hade anställt Eric Schmidt som VD där bland det första han gör är att åka på Burning Man med resten av sin 20-nånting kollegor. Google gav sina anställda ingenjörer 20% av sin tid (när de inte tweakade algoritmerna) att arbeta på valfria projekt vilket har lett fram till bland annat Google Mail och massa andra tjänster. De kallade sitt huvudkvarter för Googleplex och de anställda såg alltid ut att ha det helt fantastiskt bra. Dessutom hade de gratis luncher lagade av riktiga kockar vilket också var något unikt för sin tid.

Så är det inte längre. Eller det verkar i alla fall inte som det. Det verkar som att Google växt upp och blivit ett ganska tråkigt företag. Säkerligen betalar de fortfarande bra men det är inte samma innovationstakt och de slaktar de flesta projekt som de en gång byggt eller köpt upp. Deras Burning Man-VD Eric Schmidt är inte längre VD. Min idol Marissa Mayer har slutat för att bli VD på Yahoo! av alla ställen. Nu senast idag så kom det upp nyheter om att de 20% som ingenjörer har haft för att arbeta på egna projekt kommer tas bort. De slaktar ett par tjänster i veckan varav många man tidigare använt såsom för att nämna två Jaiku och Google Reader. Och det gör mig ofta orolig om de också ska börja stänga ner Google Mail och Google Calendar så att jag har börjat kolla på alternativ redan nu.

De har däremot storsatsat på Google+ som ett socialt nätverk och en infrastruktur för kommunikation. Dessutom har de satsat helhjärtat på det mobila skiftet där Google+ är en stor del av Android-utvecklingen. Det må hända att det är en bra väg att gå men det är inte roligt. Även de anställda på svenska Google verkar säga upp sig en och en. När man ser på Google utifrån så verkar det inte längre kul. Inte ens i närheten av kul faktiskt.

Jag tror det behövs ett nytt företag som vågar vara innovativa och låta sina anställda ha just kul. Dessutom behöver vi fler arbetsplatser som verkar roliga att arbeta på. Det här med drömarbetsplatser växer inte direkt på träd längre.

SXSW 2014 är nu bokat

SXSWFör två veckor sedan släpptes biljetterna till 2014 års SXSW i Austin, Texas. För att få ett bra boende så är det bra att vara tidigt ute och mycket riktigt så tog alla centrala hotell slut redan efter något dygn. Eftersom jag var tidigt ute så spelade det inte någon större roll utan jag fick det hotell som jag ville och det blev samtidigt klart att jag åker.

Det blir mitt fjärde år jag är där och jag börjar känna mig hemma i rutinerna där. Jag ser fram emot konferensen eftersom de tidigare åren varit helt galet bra. En sak som är nytt för i år är att jag ska försöka hitta en till konferens att åka på men jag har inte riktigt bestämt vilken ännu. När jag var på FOWA för ett par år sedan så var den riktigt bra men jag undra om den fortfarande är lika kvalitativ som den var då. Annars finns det en hel del konferenser i Amsterdam som jag sneglar på som kan vara av intresse.

Sen är jag självklart lite sugen på att förlänga årets USA-vistelse i mars med att göra ett debuterande besök i San Francisco mest för att känna på pulsen. Det är mycket möjligt att jag gör det men det är inte heller bokat ännu. Vi får se.

Oavsett vad så ser jag fram emot både hösten, vintern och våren som kommer  nu. Det kommer bli ett fantastiskt halvår 2013 och jag vet redan nu att 2014 kommer vara precis lika bra.