Två år i Stockholm

Det är fjärde gången jag bor i Stockholm i mitt liv. Jag är född här men har hoppat fram och tillbaka och har inte återkommit till samma vädersträck någon gång när jag flyttat tillbaka. Jag har i princip bott överallt i stan och i samtliga förortssträckor. Alltifrån Täby till Haninge, via Kista och Ekerö till Nacka och Stureby. Jag skrev lite om rotlöshet för några dagar sedan och det är väl någonstans här det landar. Förutom Stockholm har jag även bott i Halmstad, Malmö, Lund och Avesta. Och ofta på flera ställen i varje utav dessa städer också. Någon gång räknade jag ut att jag gått i samma klass som runt 300 personer redan innan jag hade gått ut högstadiet. Jag har dessutom nästan ett minne till alla dessa personer på något sätt. Det har varit en lärdom i hur man lär känna nya människor och kommer i kontakt med nya grupper snabbt. Egentligen borde jag nog ha blivit beteendevetare istället för internet-nisse men jag trivs ändå med valet av inriktning.

Idag är det exakt två år sen jag packade den där kabinväskan, låste dörren till lägenheten i Malmö och flög upp till Stockholm med Malmö Aviation för att stanna ett par dagar. Jag hade precis slutat på jobbet och ville ha några dagar i min gamla älskade hemstad för att fundera på vad jag skulle göra. Jag tycker inte om att citera låttexter, speciellt inte när jag skriver men mitt liv i Malmö den sista perioden var lite som i Timbuktus låt Fallskärm där han rappar fram orden

Fan vad jag har gått lös, varit hopplös
Varit en millimeter från förfall
Sprungit som en halvdöd genom Malmö
Känns som jag gått under överallt
Kanske var det tur, att jag föll så djupt
För det var du som fick min fallskärm att vecklas ut

Det var dags att göra något nytt och jag bokade in ett 30-tal möten med människor jag känner, beundrar och tycker i Stockholm om för att fråga dem vad de tyckte att jag skulle göra med livet. Eftersom jag bara skulle stanna ett par dagar så bodde jag hemma hos Calle men efter sju veckor så hade jag börjat på ett nytt jobb och han hade börjat tröttna på att jag ockuperade hans soffa. Jag flyttade med min kabinväska till en lägenhet på Götgatan och trivdes bra. Det var mitt på söder, så här centralt hade jag aldrig bott förut. Där bodde jag i ungefär 2 månader tills jag hittade ett andrahandskontrakt i Abrahamsberg i Bromma dit jag lyckades flytta med hjälp av tunnelbanan.

I mitten av flyttandet så träffar jag fantastiska Charlotta och efter ett par månader, i juni 2011 kommer det upp en lägenhet på Stockholm stads bostadsförmedling som jag tycker verkar intressant. Det är mitt i sommaren så ganska få människor kollar på boende just under denna period. Jag bokar in mig för att se på lägenheten efter lite tjat av min kollega Jens och jag ligger på en bra placering. När jag är på väg mot visningen av lägenheten så inser jag att jag har tagit fel på dagen. Visningen var två dagar före och jag hade 25 minuter på mig att tacka ja ifall jag ville ha den. Jens säger till mig att göra det med orden ”Vad kan egentligen gå fel?” och det enda jag tänker på att mina 9 års köande i en omöjlig bostadskö kan försvinna men jag gör det i alla fall. YOLO!

Självklart så hamnade jag på förstaplats och de ringer mig en timma efter att jag tackat ja till lägenheten och säger ”Grattis! Du har fått förstahandskontrakt på lägenheten – vill du ha den?”. Med lite frågor om jag får se den först eller inte så visar det sig att det fick jag ju inte, den var ju redan visad. Kommer jag förlora köplatsen? Ja, det kommer jag ju självklart. Men jag tackar ja i alla fall. YOLO!

nycklarEn vecka senare är jag på deras kontor på Sveavägen, skriver på papper för lägenheten och får nycklarna i min hand. Jag har nu en lägenhet i utkanten på Kungsholmen, i Fredhäll, precis ovanför en av Sveriges största motorvägar som jag inte har sett. Den kan vara nedgången, sliten, låta extremt mycket från Essingeleden och vara precis det jag inte vill att den ska vara. Dessutom måste ju något vara extra fuffens eftersom man aldrig hört en enda person som lyckats på ett förstahandskontrakt via Stockholm stads bostadsförmedling och det är ju i princip omöjligt att få tag på ett förstahandskontrakt i Stockholm. Jag tar med mig Dominique för att kolla på lägenheten första gången. Jag skakar när jag öppnar dörren första gången och är allmänt rädd för att det ska vara det sämsta valet jag gjort i mitt liv så här långt, att tacka ja till en lägenhet jag inte tycker om och inte ha en möjlighet att få tillbaka mina nio års köande. Det vi märker när vi kommer in är att det inte alls är något fel på lägenheten. Jag letar och letar men hittar inget. Däremot står det en stor öppen spis i vardagsrummet som jag inte fått någon information om att den fanns men det var ju mest positivt (om jag nu någonsin får den att fungera utan att det röker in tack vare att en hantverkare råkat tappa ner en tegelsten i skorstenen när hen renoverade taket).

Jag trivs här än idag och är glad att Jens sa till mig att tacka ja till lägenheten trots att jag inte hade sett den. Den 5 juli 2011 flyttade jag in – lite drygt 6 månader efter det att jag tog flyget upp till Stockholm. Då hade jag också lite mer än en kabinväska och hade även köpt ett matbord och stolar och har fått ett startkit med bestick och tallrikar från IKEA av jobbet. Jag behöver dock införskaffa en säng, en lampa så att jag ser något och ett nattduksbord. Det får räcka tänkte jag och kommer ifrån IKEA med tre stora vagnar med prylar som jag får hemkörda av personalen på IKEA. Det är allt ifrån speglar till badrumsmatta, till köksprylar till ja allt som man behöver i ett hem.

Under tiden före jag flyttade in hit bodde jag mycket hos Charlotta och bara ett fåtal dagar i den ensamma lägenheten i Abrahamsberg och tänkte som jag alltid tidigare har tänkt. Att hemmet är en plats man lastar av saker på för att gå någon annanstans för att göra något. För det är ju så jag alltid har tänkt. Hemmet är ju faktiskt bara temporärt och lägga ner kärlek på ett hem verkar ju onödigt när man ändå ska flytta därifrån. När jag väl flyttade in här så ändrades den tanken och även fast jag långt ifrån alltid är hemma så trivs jag bra med att vara hemma för första gången i mitt liv. Vi gör under den här perioden vår första gemensamma resa vilket bär av till London och Charlotta hoppar av planet i mellanlandningen från Chicago och jag möter upp henne på någon obskyr tågstation i London. Riktigt bra dagar vilket betydde att allt blev lite mer på riktigt än vad det var förut.

Jag jobbar vidare på jobbet jag har under hösten och åker ner och hämtar mina sista tillhörigheter i Malmö först i oktober 2011, alltså dryga 9 månader efter jag åkte upp. Sen någon gång kring julen 2011 så börjar Charlotta flytta över mer och mer saker hit till lägenheten i Fredhäll. Hon bor kvar i sin lilla enrummare i Vasastan fortfarande men det börjar bli lite litet och hon bor ändå mer och mer här. Det blev helt enkelt både lättare, bättre och mer trivsamt att flytta in. Dock tog det ytterligare ett par månader innan det blev officiellt och hon bytte officiellt adress till den här i april 2012.

Någonstans mitt i det här så åker jag till SXSW i Austin och går på bra sessioner om framtiden och lyssnar på bra band och artister från världen över. Jag träffar Johan där och pratar mycket om entreprenörskap och hur man vågar släppa tryggheten till fördel för att göra det man brinner för. Hur man vågar släppa den där hävstången man håller kvar i trots att man bara har centimeter kvar till marken för att göra något eget. Både konferensen, musikfestivalen och samtalen var också höjdpunkter för 2012.

Jag trivs ändå ganska bra med min situation trots att jag inte vågar satsa på min dröm. Jag hinner träffa så mycket folk jag kan när man har ett heltidsjobb och jag har börjat bjuda in vänner till mitt och Charlottas hem för cookalongs och annat trevligt. Det här är något jag aldrig gjort tidigare i mitt liv. Jag har ju inte sett hemmet som ett hem utan mer som en avlastningsplats och vändplan. Men nu äntligen släpper det och jag trivs riktigt bra med att vara hemma också.

Efter semestern som blev min och Charlottas andra resa tillsammans, denna gången till Berlin, så kommer jag hem till ett nedlagt affärsområde på företaget. Jag får ett erbjudande om att vara kvar men tackar nej. Jag vill göra något annat. Jag vill satsa på att försöka klara mig som egen och inriktningen de valt att inte gå vidare med som exempelvis koncept, kommunikation och marknadsföring, utan istället enbart fokusera på programmering, passar inte mig. Jag ville vara på en riktig byrå som bara ville vara ett rent produktionsbolag. Om jag inte får det så vill jag hellre satsa på min dröm att klara mig själv och släppa den där trygghets-hävstången som jag och Johan pratade om på SXSW.

I mitten på oktober började jag som egen konsult och jag har hittills lyckats göra massor av roliga uppdrag och jag trivs. Alltifrån att hålla utbildning, till att sköta upphandling till att göra wireframes och fokusera på mätning och analys för e-handlare. Jag har försökt förklara lite kortfattat på mitt digitala visitkort på rosdahl.co vad jag egentligen gör för de som undrar. Dessutom har jag igång en del av sidoprojekt. Jag gör alltså precis det jag vill göra. Dessutom har jag fått träffa otroliga människor längst med vägen vilket jag verkligen älskar att göra. Varje dag gör jag något nytt och varje dag har jag nya utmaningar som jag aldrig har gjort förut. Utöver jobbet har jag även hunnit tänka på hur samhället fungerar och börjat umgås med mina vänner desto mer. Jag trivs i livet bättre än vad jag gjorde två stycken upp i den här texten. Jag har funnit ro till att göra saker jag aldrig gjort förut som att laga mat, vinterbada, träffa fler vänner, vågat göra mer saker och samtidigt ha tid att umgås mer med Charlotta än tidigare när jag var anställd.

Jag är glad att jag tog det där flyget upp till Stockholm och stannade kvar för exakt två år sen idag. Jag är glad att jag tackade nej till fortsatt anställning och trots att jag inte vet hur nästkommande månad ser ut arbetsmässigt, som för många andra egenföretagare, entreprenörer och frilansare, så trivs jag bättre än vad jag någonsin gjort förut och mer än vad jag någonsin gjorde i Malmö trots att även Malmö hade sina bra stunder. Jag är inte längre rotlös och vilsen. Jag bor på en plats som jag trivs att vara på, i ett hem som jag trivs i. Jag vill inte längre flytta. Det utesluter däremot inte att jag inte kan göra roliga saker så ofta jag får chansen. Och att jag i en och samma text lyckats trycka in YOLO tre gånger inklusive den sista här är ganska anmärkningsvärt. Men det är ju sant. Man lever bara en gång och den gången måste man göra det bästa av situationen. Man ska trivas i livet och jag man inte det så får man göra något annat. De två senaste åren har varit de bästa hittills i mitt liv. Det är så här vill jag leva i resten av mitt liv.


Fatal error: Uncaught Exception: 12: REST API is deprecated for versions v2.1 and higher (12) thrown in /home/peterrosdahl/webapps/dev_rosdahl/wp-content/plugins/seo-facebook-comments/facebook/base_facebook.php on line 1273